Bäst man lever, skall man dö
På vägen till veterinären i Vimmerby låg Stampe i min famn, och jag tänkte på att dethär är sista gången jag håller i min kanin. Och varje gång jag var tvungen o lyfta honom, som in i bilen o ut, så var det så hemskt.. Bakbenet var ju helt av och jag visste inte hur jag skulle hålla för att han inte skulle få ännu ondare. Veterinären klämde o kände på benen och konstaterade att det var av. Hon tyckte att han var en mycket snäll kanin, han sprattlade inte, revs inte utan låg helt stilla bara.. Jag HOPPAS att han var så chockad att han inte kände hur ont han hade, för han skrek inte, bara när han själv försökte röra sej..
Sen var det dags för att låta honom somna in, fyfan i helvete vad jag grät, gick när hon gav honom sprutorna. Sen gick jag tillbaka och satt med honom och klappade och såg hur han försvann längre o längre bort.. Det tog visst en timma ungefär men nu när jag tänker efter kändes det som 10 minuter, det var sista gången jag såg honom o fick ta på honom. Nu börjar jag gråta igen :'(
När han hade slutat andas och hjärtat stannat gavs en spruta till så att han inte skulle kunna vakna mer.. Känns så hemskt o skriva dethär men känner att jag vill ha det ur mej på något sätt. Han var inte vilken kanin som helst, han var MIN egna STAMPE!! Som jag varje morgon gått upp o gett mat o vatten, klappat o tagit hand om, släppt ut o tagit in, gett ännu mer mat o sen sovit i samma rum som med allt vad det innebär (slicka saltsten, dricka vatten, hoppa omkring o sprätta.. allt som låter o jag har vant mej vid alla ljud så nu inatt var det så tyst o hemskt..).
Vi fick med oss Stampe i en låda hem.. Ska begrava honom uppe i skogen över huset. Fyfan.. Igår vid denhär tiden LEVDE han o var frisk och glad, o nu är han död.. Kan inte riktigt förstå det..
Här fyllde Stampe 1 år. 26:e Juni. Blir så ledsen när jag tänker på att han kommer aldrig mer få äta en sån liten tårta.. Han fick bara leva i 2 år.
Stampe äta mat <3
Stampe i full färd.
Tilda o Stampe <3
Stampes lilla chillplats, en liten grop han grävde förra sommaren som han grävde ut ytterligare denna sommar..
Gick in på tomten brevid oss och skulle göra något, och Tilda och lilla Stampe följde såklart med.
Rubriken på detta inlägg lyder "bäst man lever, skall man dö", det var en av de första sakerna jag tänkte på när det hemska hände igår. Han hade det så bra, han fick vara ute hela dagarna och vara fri. Han som var så pigg o glad o snäll borde ha fått leva ett längre liv! Livet är orättvist. Han om någon förtjänade och leva, man får bara ett liv och hans är slut, kommer aldrig mer igen. Känns så hemskt.. Han var lixom min lilla bebis..
Och ni som läser, om ni orkat läsa såhär långt, kanske tycker jag är helt väck i huvve som skriver såhär mycket för en kanin. Tyck det då, men jag har särskilda band till mina djur, som säkert många andra har. Jag fäster mej vid dom o ser dom som familjemedlemmar.
Stampe var inte bara en kanin, han var som en hund, och det har nog folk mer förståelse för att man blir ledsen när en hund dör.
Det värsta är att jag var ju inte förberedd, oftast när man tar bort ett djur är det väl för att det är gammalt eller sjukt, o då har man vetat om det ett tag, men det som hände med Stampe gick på en sekund.. Jag har tänkt ibland att vilken tur att du kommer finnas många år framöver Stampe. Men nej. Man vet aldrig vad som komma skall, livet är oförutsägbart.
Känner att dethär blev ett väldigt långt inlägg, men jag gör det för min skull, för att minnas.
När jag köpte Stampe i Vimmerbys djuraffär hade våran katt Sixten dött samma dag, så Stampe blev en tröst för mej. Jag förundrades över att han inte blev rädd för dammsugaren o annat som lät högt men kom snart underfund med att han inte hörde, han var döv. Och lika bra var kanske det? Han var inte rädd för saker som lät, men kan det ha påverkat hans livslängd? Hade han flyttat sej om han hörde bilen starta? Jag vet inte.
Stampe var iafl världens sötaste kanin, jag kunde hålla honom i en hand när jag fått hem honom. På kvällarna la jag ut handukar i sängen och så fick han skutta runt där och jag låg o klappa honom. Men när han blev äldre var inte det roligt, då hoppa han ner från sängen o sprang på jakt efter Tilda, sladdar o bita sönder, och även min tapet! Första tiden hade jag honom lös i mitt rum varje kväll, men det gick inge vidare när han var på allt. Så han fick vara i köket sen hela vintrarna han levde. Och på sommarna släppte vi ut honom så fick han springa fritt, men det var inte tanken från början. Vi hade en stor stor kaninbur som jag släppt honom i, men tror ni inte han BET sej igenom hönsnätet?? Då tänkte jag testa att ha sele på honom men det var jobbigt.. Han skulle ju springa hela tiden efter hunden så tillslut blev han helt fri.
Första sommaren lämnade han inte trägården, men nu i somras så gick han över till grannarna ibland. Hade han bara hållt sej på tomten hade han antagligen fått leva idag. Men egentligen, jag tror Stampe fick ett liv mer värt att leva än nästan alla andra kaniner, som får sitta i bur jämt! Stampe kunde göra va han ville, springa som en galning o hoppa o LEVA. Kanske får varje levande varelse ett antal lyckliga dagar och sen är de slut? För Stampe var verkligen lycklig tror jag.
Alla kaniners signaturrätt är väl en rå orange o fin morot, men inte Stampes! Han tog nog inte en tugga av det så länge han levde. Han ville ha banan o äpple o sallad, det var yummie tyckte han.
Jag kommer sakna mornarna när jag skulle gett honom frukost, han blev helt galen ibland o hoppade upp o ner på sitt lilla hus. Fyfan vad jobbigt det är "skulle gett" "hoppade".. Den tiden är förbi nu, känns hemskt.
Men Stampe, jag ÄLSKAR dej och jag kommer aldrig o glömma dej, du har gjort ett så stort avtryck i mitt hjärta o i min själ. Eftersom du var så underbar, snäll och glad och ditt liv är taget, tänker jag leva för dej. När jag är ledsen och allt är skit ska jag tänka på att du alltid var så glad.. Älskar dej o saknar dej så mycket..